Bath-utflykt

Häromveckan hade vi besök av Tobias, och då passade det förstås bra med en liten utflykt. Vi tog tåget till Bath för en dag bland georgianska hus och romerska badanläggningar. Stan var full av turister, och kön in till det världsberömda badet var lång. En bit bort från detsamma var det desto lugnare, och vi kunde beundra the Circus och the Crescent  av John Wood den äldre och yngre utan att snubbla över asiatiska turistgrupper.

Mycket fina kvarter, där det kändes som att Jane Austen kunde dyka upp när som helst.

Stadens katedral gick inte heller av för hackor. De fasadklättrande änglarna lär biskopen Oliver King ha drömt om 1499. Katedralen var då förfallen, och biskopen såg ängeldrömmen som ett tecken på att han skulle se till att kyrkan rustades upp.  Inne i kyrkan bör man som vanligt se upp och beundra ännu ett utsökt exempel på gotiska solfjädervalv.

Bakverket par exellence i Bath är Bathbullen, som ätes med kanelsmör (det som ser ut som leverpastej på bilden).

Efter att ha provsmakat bullarna kan vi konstatera att svenska kanelbullar är godare. Men att äta bullar på fashionabla the pump room, där kurortsgäster roat sig sen 1700-talet, var (som synes) roligt ändå.  

När solen sjunker ner bak Vesuvius'es rand.

Ny utflykt till ny stad, och därmed byte av titelinspiration för våra blogginlägg. Häromveckan var vi i Neapel på snabbvisit. Magda höll föredrag för och diskuterade T-dualitet med strängteoretikerna på INFN Napoli (samt en jesuitpräst från Vatikanen!) och Dante kom ner för att lapa sol och kultur på helgen. Här ser ni utsikten över stan och Vesuvius från Certosa di San Martino som vi besökte på fredageftermiddagen.

Certosa di San Martino är ett gammalt klosterkomplex som nu är omgjort till museum. Förutom den vackra utsikten kan man skryta med vackra klostergångar, kapell på längden och tvären, prakt-vagnar och dito båtar, krubbfigurer från medeltiden och framåt, och så förstås en massa kyrksilver, tavlor, osv. Mycket av konsten fokuserade på den helige Bruno, som grundade den karthusianska order som klostermunkarna tillhörde. Nu ska man inte bli förledd av alla konstskatterna till att tro att munkarna levde lyxliv där uppe på kullen -- nej, fokus var på bön och isolering (och så en och annan tur med praktbåten?). På bilden skymtar enpersonsceller med väggluckor för matleverans bakom den festliga balustraden med dödskallar.

När vi tagit (rätt) linbana ner från berget gick vi och åt middag med min kollega Franco och hans vänner. En av rätterna var denna neapolitanska specialitet: pasta med havets frukter och bönor, som tillagas i lerform i ugn. Det var otroligt gott. Här ses den stolte restaurangägaren öppna det lock av pizzadeg som täcker skapelsen.

Sen blev det lördag förmiddag och dags att ta tag i den lista med kyrkor som man bara måste se i de grekiska kvarteren av stan. Listan hade ställts upp av Franco och vi hann med ungefär hälften. Vi får åka tillbaka och kolla in resten en annan gång.

Vi gillade alla kyrkor, men om man ska nämna någon så ligger Chiesa di San Giovanni a Carbonara bra till. Där finns ett fantastiskt korkapell med 1300-talsfresker som avbildar änglakörer och munkaliv om vartannat. Vi oohade och aahade.

På lördag eftermiddag tog vi oss ut till pinakoteket i Palazzo Reale di Capodimonte där vi spanade in vad de farnesiska och borbonska dynastierna hann skrapa ihop i konstväg under sin tid vid makten. Det var en hel del, visade det sig. Sen promenixade vi in till stan mellan tuff-murar och under tvättlinor för ännu en fin middag med havstema.

Oh Manchester, so much to answer for

Ett annat skäl att ställa kosan mot Manchester är att det är en väldigt charmig stad. Det är gott om vackra tegelhus från tiden då stan försedde hela världen med tyg: lagerlokaler, fabrikshus och liknande som nu har gjorts om till chica bostadshus eller restauranger. Här är vi nere vid kanalerna nära Castle St.

Fina kranar i det gamla hamnområdet i Salford. Mancurianerna grävde så djupa kanaler att stora Atlantgående båtar kunde ta sig hela vägen in till stan.

Här är några detaljer från centrum. 

Och slutligen en verklig pärla: John Rylands library är en nygotiskt bibliotek vars stora läsesal ser ut som en katedral. Tyvärr var det för mörkt inne för min kamera för att fota hur fint det var, men här är några försök.

East End

När man ska till Londons East End från Oxford är det rätt bra att hoppa av på Baker Street och gå ner på tunnelbanestationen som är en av de allra första i London från 1863. Olyckligtvis var detta en helg med en massa underhållsarbete i tunnlarna så vi fick byta tåg ett par gånger på vägen österut.

Vi åkte till Mile End och sedan promenerade vi västerut genom Whitechapel och in i Banglatown där en del gatuskyltar utmed Brick Lane är exotiskt tvåspråkiga.

Området kring Brick Lane är fullt av fina hus från sent 1700-tal. Där har varit rikt och fattigt om vartannat. Nu är det en blandning av asiatiska restauranger och hippa vintagebutiker och caféer. För den som gillar tegel är det ett givet stopp om man kommer till London.

Där Brick Lane tar slut vid Whitechapel Road ligger en för London ovanlig art noveau-byggnad som huserar Whitechapel Gallery. Det byggdes för att ge förra sekelskiftets arbetare tillgång till konst och kulturell fostran. Uppbyggligt!

Just väster om East End ligger The City of London med sina fina skyskrapor. Jag gillar den här under som kallas The Gherkin. Men den ser mer ut som en grankotte va? Den nybyggda 300-metersskrapan The Shard såg vi på avstånd, men vi var inte uppe och tittade på utsikten, trots att det var premiär för utsiktplattformen just igår.  

The City of London var det ja. Här kommer lite förklarande film om detta:


Krångligaste valsystemet i världen? Kanske det här som de kör med i The City of London:

Düsseldorf

I helgen var vi i Düsseldorf. Det var riktigt iskallt för det mesta, men på söndagen kunde man i alla fall ta en behaglig promenad ändes die Rheinuferpromenade. 

Men skönast var det inomhus, till exempel inne i det fina Rheinturm som bjöd på en fin utsikt över Rheinland.

Nedanför tornet ligger hamnen som numera består av nybyggda, mer eller mindre spännande byggnader. Överlägset snyggast var de tre Gehry-husen Neuer Zollhof. Mästerligt!

Främsta anledningen till att vi hamnade i Düsseldorf var att Kraftwerk spelade på hemmaplan för första gången på 20 år. Vi såg konsert nummer ett (Autobahn) av tio på Kunstsammlung Nordrhein Westfalen - alltid något för oss som missade de fina spelningarna på MOMA.

Sen var det dags att testa det lokala köket. Här kalasar Jesper på en Blutwurst...

... och Henrik testar Schweinshaxen som var lik den bayerska varianten, men som serverades med potatismos här. De är inte kloka de där Nordrhein-Westfalingarna.

I anslutning till konserten var det en Kraftwerk-fotoutställning på 20-talssnygga Kunstpalast som vi var och tittade på.

Inget konstmuseum utan tuff mosaik! Jesper tar nog aldrig någon OS-plats i limbo. Inte Magda heller för den delen.

Musei-söndag

Idag var det lite mulet på förmiddagen, så vi bestämde oss för att besöka lite museer i Oxford i stället för att åka på söndagsutflykt. Vi började med Naturhistoriska museet som sitter ihop med Pitt Rivers antropologiska museum. Det förra var under restaurering, så vi kunde inte till fullo beundra detta exempel på det sena 1800-talets glas- och gjutjärnsarkitetktur. Det vi såg var väldigt fint och fyllt av gamla ben. Skelett är lagom intressant tycker jag, men jag går gärna tillbaka och tittar på arkitekturen vid ett senare tillfälle, när de har renoverat klart.

En fin detalj var att delar av huset var en del av utställningen: pelarna, som ni ser ett exempel på här, var gjorda av olika typer av sten och gav så en geologilektion. Funktionellt och snyggt! I övrigt var byggnaden neo-gotisk med fina spetsbågsdetaljer.

Pitt Rivers museum beskrivs i en av våra guideböcker som "stuffed with Victorian explorer's prized booty", och det stämde. Den bisarra blandningen av svärd, totempålar, eskimåkläder, afrikanska sköldar, fjädermantlar från Sydamerika, krympta huvuden, båtar, leksaker och mycket mycket annat föll oss inte riktigt på läppen. Men samlingen är imponerande, och museets upplägg är  fascinerande som kontrast till moderna, pedagogiska utställningar. Den nyfikne besökaren uppskattar säkert också att dra ut de lådor med utställningsobjekt som komplementerar glasmontrarna (en hel del barn som verkade uppskatta den aspekten, att döma av deras glada tjut).

Till slut hann vi med Vetenskapshistoriska museet, men där glömde jag nästan helt att fota. Här ser ni i alla fall Dante utanför porten.

Innanför densamma tittade vi på astronomiska och kemiska instrument, och en svart tavla som Einstein skrivit på. De astronomiska instrumenten, en del så gamla som från 1200-talet, var nog finast.

Bryssel

För att få med lite mer grejer till England tog vi tåget från München och då blev det helt naturligt med en weekend i Bryssel på vägen. Det går som bekant ett direkttåg mellan London och Bryssel numera.

Bryssel visade sig ha en hel del fina byggnader från la belle epoque. Här är det fina Old England-huset till exempel. Vi var också på det toppenfina Horta-muséet (arkitekten Victor Hortas hus) och det kan rekommenderas å det varmaste. I Horta-ritade Magasins Waucquez finns nu stadens seriemuseum och där var vi såklart också och tittade.

Världens mest kände belgare är väl Tintin som här syns på julomslag från 1959. Belgarna är stolta över sina serietecknare - så stolta att en del fasader har målats med seriemotiv. Nedan syns ett av de finaste exemplen.

 

Självklart åt vi god mat också, och inte bara pommes frites (fast mycket). Här är Magda på väg in på In't Spinnekopke (notera spindeln ovanför dörren) för en närande portion moules mariniere.