Procida

Öarna utanför Neapel, varav Capri och Ischia är de mest kända, är väl värda ett besök. Under vår sejour hann vi ut till Procida, som är lite mindre polerat än sina kända grannar. På Procida finns gamla fiskeläger med pastellfärgade hus, ett gäng kyrkor  och så någon form av befästning. Eftersom det var mulet när vi kom till ön började vi med att knata upp till befästningen och kolla in utsikten.

När solen tittade fram igen gick vi ner och kollade in fiskebåtarna i hamnen. Den här randiga skönheten höll precis på att målas om.

Sen letade vi reda på en strand, badade,  åt musselspaghetti och spanade tillbaka mot befästningen.

Lingue di bue

På Procida kan man avnjuta det lokala bakverket Lingue di bue (oxtungor). Mycket gott till frukost på trevliga Cafe Roma. De vi fick tag på hade vaniljsmak, men det ska visst finnas med citron också. Det lät gott.

Pompei

Vi har varit och tittat på en av de finaste och största arkeologiska utgrävningarna: Pompei. Tur att vi hade läge att åka dit i juni - senare på sommaren kan det nog vara outhärdligt hett.

Det var verkligen enormt mycket att titta på och på de fem timmar vi var där hann vi bara se kanske hälften av allt som fanns att se. Här är ett par typiska skryt-gravmonument.

I Villa dei Misteri finns några mycket välbevarade fresker. Men i övrigt finns de flesta utgrävda grejer på Museo Archeologico i Neapel så när vi kände oss klara med att knata runt i Pompei hoppade vi på tåget tillbaka till stan och gick dit.

Mest känd av Pompei-grejerna på muséet är väl den tuffa Alexander-mosaiken. Jojo, ett sånt golv skulle man ha!

När solen sjunker ner bak Vesuvius'es rand.

Ny utflykt till ny stad, och därmed byte av titelinspiration för våra blogginlägg. Häromveckan var vi i Neapel på snabbvisit. Magda höll föredrag för och diskuterade T-dualitet med strängteoretikerna på INFN Napoli (samt en jesuitpräst från Vatikanen!) och Dante kom ner för att lapa sol och kultur på helgen. Här ser ni utsikten över stan och Vesuvius från Certosa di San Martino som vi besökte på fredageftermiddagen.

Certosa di San Martino är ett gammalt klosterkomplex som nu är omgjort till museum. Förutom den vackra utsikten kan man skryta med vackra klostergångar, kapell på längden och tvären, prakt-vagnar och dito båtar, krubbfigurer från medeltiden och framåt, och så förstås en massa kyrksilver, tavlor, osv. Mycket av konsten fokuserade på den helige Bruno, som grundade den karthusianska order som klostermunkarna tillhörde. Nu ska man inte bli förledd av alla konstskatterna till att tro att munkarna levde lyxliv där uppe på kullen -- nej, fokus var på bön och isolering (och så en och annan tur med praktbåten?). På bilden skymtar enpersonsceller med väggluckor för matleverans bakom den festliga balustraden med dödskallar.

När vi tagit (rätt) linbana ner från berget gick vi och åt middag med min kollega Franco och hans vänner. En av rätterna var denna neapolitanska specialitet: pasta med havets frukter och bönor, som tillagas i lerform i ugn. Det var otroligt gott. Här ses den stolte restaurangägaren öppna det lock av pizzadeg som täcker skapelsen.

Sen blev det lördag förmiddag och dags att ta tag i den lista med kyrkor som man bara måste se i de grekiska kvarteren av stan. Listan hade ställts upp av Franco och vi hann med ungefär hälften. Vi får åka tillbaka och kolla in resten en annan gång.

Vi gillade alla kyrkor, men om man ska nämna någon så ligger Chiesa di San Giovanni a Carbonara bra till. Där finns ett fantastiskt korkapell med 1300-talsfresker som avbildar änglakörer och munkaliv om vartannat. Vi oohade och aahade.

På lördag eftermiddag tog vi oss ut till pinakoteket i Palazzo Reale di Capodimonte där vi spanade in vad de farnesiska och borbonska dynastierna hann skrapa ihop i konstväg under sin tid vid makten. Det var en hel del, visade det sig. Sen promenixade vi in till stan mellan tuff-murar och under tvättlinor för ännu en fin middag med havstema.