Under the iron bridge we kissed

Om man gillar industrilandskap kan man ta en tur till Manchester. Vid den här tuffa järnvägsbron kan man hoppa av spårvagnen och gå till MOSI - vetenskaps- och industrimuséet. Där kan man titta på en liten textilutställning eller spana in världens första järnvägstation (Liverpool Road Station) till exempel.

 

Allra bäst gillade jag nog the machine hall där en väldigt snygg samling ångmaskiner stod och tuffade.

 

I den gamla saluhallen Lower Campfield Market från 1870-talet finns nu muséets bilar och flygplan utställda. Fullt av snygga detaljer som synes.

And the flesh you so fancifully fry

Har ni vägarna förbi Manhesters China Town så kan jag rekommendera ett besök på Yang Sing som var ett trevligt ställe för dim sum.

Här ska Magda just till att testa den något mysko anrättningen mooli cake som består av ångkokt kinesisk rädisa, miniräkor och korvbitar. Det var lite som att äta räksylta med mycket gele - mer intressant än gott.

Men dumplingarna var prima vara!

And when a train goes by, it's such a sad sound

Vi tog tåget till Manchester, och nog var det trevligare än att åka buss, som annars är vårt vanligaste transportmedel i England. Oxfordtåget ankommer nämligen till Manchester Piccadilly som öppnade 1842. Taket över perrongområdet är från 1860-talet och har renoverats varsamt sen dess. Det kändes fint att välkomnas av slanka gjutjärnspelare i pastellfärger när vi klev av vårt bullriga och dieseldrivna tåg.

Piccadilly är inte den enda stationen i Manchester, och bleknade i jämförelse med den tjusiga Victoria station, som nu verkade användas mest för lokaltåg och spårvagn. Trots ett bombdåd från IRA 1996 har stora delar av interiören bevarats och är nu K-märkt.

Kolla vilken fin kakel-tavla över tåglinjerna!

Och vilka fina skyltar intill väntrum och restaurang! Synd bara att det moderna kafeets skylt och godisautomater så brutalt bryter av mot de gamla inredningsdetaljerna.

Two lumps, please

När sötsuget slår till föreslår vi te och kaka på Sugar Junction. Vi åt brunch där när vi kommit fram med tåget: potatisscone med bacon, pannkakor med bär och yoghurt, och kola- respektive chokladkaka. Gott var det. Alla servitriserna hade retrokläder och 50-talssminkning, och fikat serverades på udda koppar med blandad design.

Oh Manchester, so much to answer for

Ett annat skäl att ställa kosan mot Manchester är att det är en väldigt charmig stad. Det är gott om vackra tegelhus från tiden då stan försedde hela världen med tyg: lagerlokaler, fabrikshus och liknande som nu har gjorts om till chica bostadshus eller restauranger. Här är vi nere vid kanalerna nära Castle St.

Fina kranar i det gamla hamnområdet i Salford. Mancurianerna grävde så djupa kanaler att stora Atlantgående båtar kunde ta sig hela vägen in till stan.

Här är några detaljer från centrum. 

Och slutligen en verklig pärla: John Rylands library är en nygotiskt bibliotek vars stora läsesal ser ut som en katedral. Tyvärr var det för mörkt inne för min kamera för att fota hur fint det var, men här är några försök.

Pilgrimsfärd

Det finns många skäl att besöka Manchester. Ett av dem är musik, och i det sammanhanget kan ju den fulaste lilla bakgata bli en sevärdhet, om det nu var där favoritmusikanten skrev/spelade/fick inspiration till favoritsången. Salford Lads Club har en speciell plats i musikhistorien såsom bakgrunden för ikoniska foton och musikvideor för the Smiths. Så vid vårt beök i Cottonopolis förra helgen vek vi några timmar åt att vandra i våra idolers fotspår.

Här gör vi vårt bästa för att se ut som Morrissey och Marr.

Här kan ni hitta ett av Smiths-fotona, att jämföra med. Och här är den finfina cykelvideon till "Stop me if you think that you've heard this one before".  Som syns i videon var Salford ganska ruffigt ut på 80-talet, med igenbommade fönster och så. Idag verkade vara en ganska välmående närförort, även om det inte var något vidare drag på klubben.

Qui es?

Det engelska ordet quiz kan möjligen häröra från latinets "qui es?", som betyder "vem är du?" Här frågar vi dock inte om din identitet, utan om den här fina änglaorkesterns hemvist. I vilket colleges kapell sitter de och tutar?

Så här ser det ut innanför skranket i kapellet. Den där väggen med gotiska skulpturer känns igen. Men det finns liknande på mer än ett college i Oxford, så fler ledtrådar behövs. Änglaorkestern ovan understöds av en Oxfords mer berömda körer, som har funnits lika länge som colleget. Körmedlemmarna lär dock ha bytts ut sen starten, ety en del av dem är gossopraner och går på collegets pojkskola tvärs över bron.

Solen sken från en knallblå himmel när vi gick genom klostergångarna.

Klostergångarna från annan vinkel. Ni kommer väl ihåg att collegen var väldigt lika kloster en gång i tiden? Bara manliga studenter, som mestadels studerade teologi, och som bodde, åt och studerade på sitt college.

På collegets marker finns en berömd hjorthord. De syntes dock inte till vid detta besök, vilket fick ett barn i ett annat sällskap att argt konstatera: "It's a boring walk with no deer". Vi var mer lättroade och uppskattade kungsängsliljorna.

Kändisalumner finns det gott om i rullorna: bland de verkliga väljer vi Erwin Schrödinger och bland de fiktiva allas vår favorit Bertie Wooster. BW var student, och fick alltså sitta vid de lägre borden i matsalen, medan ES som fellow nog fick en plats i högsätet.

Luguber bilsport

Racingbilarna var absolut snyggare förr (1934 närmare bestämt), men ville det sig riktigt illa (som för Frankie Tayler) kunde det sluta på exempelvis St Sepulchre's kyrkogård i Oxford istället för på prispallen.

Quiz-tajm!

Nu har våren äntligen fått fäste i Oxford. Det är verkligen fantastiskt fint med alla blommande träd och rabatter. Det firar vi med ett litet quiz. Här är Atti som beundrar the new hall genom grönskan.

Tulpaner och påskliljor i långa rader! Men påskliljor är inte alltid så oskyldiga. 1963 gjorde studenter från detta college en räd mot rivalerna på colleget intill och lade ut en gräsmatta - komplett med påskliljor - i deras common room. 

Porten som utgör ingången till colleget är som synes från 1800-talet, men colleget är ett av de allra äldsta i stan.

Det här colleget har hur många kändisalumner som helst och fler nobelpristagare än något annat college i Oxford. Med tanke på bilden ovan så tar vi en fiktiv litterär kändisalumn som ledtråd: Lord Peter Wimsey.

May Day

 

Även i England firas våren in den första maj och precis som i Uppsala är det en massa rajtan tajtan för studenterna i Oxford den sista april. Vi orkade dock inte vara vakna hela natten utan satte istället väckarklockan på kvart över fem för att gå ner till Magdalen Tower där Magdalen College Choir traditionsenligt och stämningsfullt varje år klämmer i med den gamla slagdängan Hymnus Eucharisticus. 

Eleganta hattar växer inte på trän, men ibland är det bra nära.

När kören hade sjungit färdigt satte de hedniska elementen i stan igång med sitt firande. Här är ett gäng morrisdansare (tror jag) med en snubbe i tidernas bästa buskage-utstyrsel i täten.

På Broad Street höll de också på med något slags hedniskt majfirande. Det var som en liten hippiekarneval med repetitivt fiolriffande och gröna hattar.

Jag piggnade till när jag fick en full frukost, komplett med bubble & squeak på trevliga nyöppnade restaurangen Bill's under näsan.