Vi konstaterade i fjol att våren kommer ungefär en månad tidigare till München än till Uppsala, och det är nog en av de största fördelarna med att bo här. I lördags gick vi ut och kollade in hur långt vårblommorna har kommit. Snödropparna och vintergäcken har nästan blommat över, men krokusarna är fortfarande fina. Det var fint att man kunde gå utan jacka också.
En trevlig sak med att inte ha råd med ett flådigt hotell i Paris är att man bara måste äta frukost på ett trevligt kafé. Om man snor sig kan man då hinna med minst fyra kaféer eller bistror per dag: frukost, lunch, eftermiddagskaffe och middag. Vi gjorde vårt bästa.
Den frukost som serverades gick heller inte av för hackor. Våra frukostcroissanter var frasiga, apelsinjuicen nypressad, kaffet finfint och drickchokladen serverades i två kannor, så att man fick blanda sin choklad själv.
För en romrussinälskare som Dante gick det inte att motstå att pröva den franska delikatessen baba au rhum när chansen gavs i Paris. In kom en dessert som stirrade tillbaka! För säkerhets skull ackompanjerade av en stor flaska rom, eftersom servetrisen var osäker på om kocken hade dränkt in baba-erna tillräckligt.
Dantes betyg på desserten blev dock inte så högt, eftersom grädden inte uppfyllde de krav som bör ställas på denna mejeriprodukt. Den var inte nyvispad, utan verkade ha kommit ur en sprayburk. Efter att ha skrapat av grädden återstod indränkt bulle som fick med tvekan godkänt. Med russin och riktig grädde vore det nog godare.
När man inte ramlar på hundratals rullskridskoåkare kan man i stället hitta ett gäng pensionärer som tränar tai chi. Observera hur slundrigt de har hängt upp handväskorna på trädskyddet till höger.
Just när vi hade tittat på moskén i Paris och kommit ungefär ett kvarter därifrån så hamnade vi till vår förvåning mitt i ett rullskridskogäng på flera hundra personer som for förbi. Allt tyder på att det var en tur ordnad av en lokal rullskridskoklubb som var superpopulär.
Det enklaste sättet att ta sig runt i Paris är med le métro och för art noveau-älskaren är det dessutom till stor del ett rent nöje. Stationen närmast vårt hotell råkade vara Les Abesses (se fotot ovan) som också är den enda kvarvarande nedgången med bevarat tak. Nedan står jag och kollar in tunnelbanenätet vid nedgången Cité som inte heller går av för hackor.
