Snö!

När det snöade i oktober tyckte jag inte att det var så kul - det var lite tidigt och dessutom hade jag inte koll på hur gasvärmen i vår lägenhet funkade. Men så här en lördagmorgon i december finns det inget som passar bättre. Kolla in utsikten från vårt köksfönster! Snön ligger faktiskt kvar på de branta taken.

Från vårt köksfönster ser man in mot gården, och trevligt nog är gårdshuset så lågt att vi ser hela kvarteret - och det närmaste bryggeriets (jo, vi bor i München) höga skorsten som jag verkligen gillar.

Weihnachtsmarkt på Rotkreuzplatz

Så här års är München fyllt av julmarknader - bayrarna gillar verkligen julen. Oftast är det några stånd där de kränger julprydnader (eller andra mindre julaktiga grejer). Dock är mat och Glühweinstånden ofta mer populära. Har man riktig tur så är det en fin blåsorkester som sitter i en liten bod och tutar också. Kolla även in tomte på lina uppe till höger i bilden!

Orientaliska visheter

Snart är det december. Det betyder två saker: Man får börja öppna luckorna i adventskalendern och Dante åker hem till Uppsala. För att jag inte ska ha alltför tråkigt under tiden fram till jul fick jag den här fina kalendern med 1000 och en natt tema (Dante trodde att den skulle innehålla 1001 chokladbitar, men det verkar bara vara 24). Ett fint komplement till den traditionsenliga barnens adventskalender, tecknad av Aina Stenberg-Masolle, som mina föräldrar skickade i veckan.


I dag monterade vi tornen. Det blev en häpnadsväckande 3D-upplevelse.
Det är knappt man kan bärga sig till tisdag då den första pralinen och orientaliska visheten kan inmundigas.

Drei im Weggla

Så här runt första advent passar det ju fint att ta en tur till den mest kända julmarknaden: Christkindlmarkt i Nürnberg. Vi gjorde sällskap med Malin, Simon och Oskar samt Malins föräldrar Curt och Margareta och hade en jättetrevlig dag. Den lokala specialiteten i form av korv avnjöts såväl till lunch med sauerkraut, som till mellanmål med bröd (fralla heter alltså Weggla i Nürnberg). Det var gott.

De knäppaste julprydnadssakerna man kunde köpa på marknaden är nog de rykande trägubbarna. Man köper någon form av ljus / rökelse att sätta i trägubben. När man fjuttar på så ryker det ur trägubbens mun. Det är nog ett sagolikt skådespel om du frågar mig.

Landsberg

För någon vecka sen besökte vi Landsberg am Lech tillsammans med Tobias som hälsade på i Bayern. Det var en strålande fin höstdag som ni ser (det var faktiskt därför vi åkte dit istället för till Neuburg). Ni ser också att Landsberg är ruggigt pittoreskt där det ligger på sluttningarna ner mot Lech. Till stans mörka historia hör dock att det var här Hitler satt fängslad efter sin misslyckade statskupp.

Efter ett något misslyckat möte med en potatisbakelse och en inte så god vaniljsås knatade vi runt stadens vindlande gränder. Vi klättrade upp på åsen ovanför stan också och tittade på utsikten och Bayerns kanske finaste statsport. I fonden var Alper. Mycket tjusigt.

Efter en stund i solen på en uteservering (och för vissa av oss väldigt god gräddtårta) åkte vi hem till München igen.

Stadtbummeln

I lördags gick vi ner på stan för att testa ett nytt konditori: Woerners. Det var fint, med bordsservering förstås och varm choklad med vispgrädde. Körsbärskakan var syrlig och god, fast nådde kanske inte riktigt upp till Richarts höjder.




På sportavdelningarna märker man att vintern är i antågande (även om det idag är 15 grader varmt). Om det är nån som behöver en kälke vet vi vart man ska gå.

Grizzly Bear på Theaterfabrik

I torsdags provade vi på konsertscenen i München för första gången. Grizzly Bear (som ju ligger bakom en av årets finaste låtar Two Weeks) var på besök och det ville vi ju inte missa. Inte blev det sämre av att Annie Clark som under namnet St Vincent gör intelligent feminist-pop agerade förband. Det var en utmärkt konsertkväll ända fram till det att Grizzlybjörnsbasistens förstärkare pajade, men då hade de redan spelat en timme så det var ingen total katastrof. Nästa konsert blir nog Air i januari.

Pinakothek der Moderne

I sällskap med Magnus och Maria gick vi på ett av de förnämliga konstmuséerna som bjuds: Pinathek der Moderne som är inriktat på modern konst, design och arkitektur. Muséet var bra och dessutom var själva museibyggnaden väldigt fin. Bäst var kanske den tyska konsten från första halvan av 1900-talet.

På kvällen bevistade vi Müllersches Volksbad som är ett toppensnyggt Jugend-bad. Vi testade det romersk-iriska badet och rodnade lätt över bristen på badkläder däri. I simbassängen var det dock påklätt.

Auer Dult

I helgen hade vi besök från Sverige igen - Magnus och Maria var här och vi gjorde många skojiga saker. Till exempel gick vi till stadsdelen Au och kollade in den traditionella dulten. Den visade sig vara en marknad med hemslöjd, diskborstar, korgar och framför allt grönsaksstrimlar (de verkar vara otroligt populära att döma av mängden kunder). Vidare fanns det ett litet nöjesfält med bland annat den här fina gamla karusellen. Helst skulle man vilja sitta i den tuffa vagnen som knuffas runt av moren.

När man blir sugen på en sötsak passar ett kanderat äpple fin-fint. Innehåll: äpple, socker och färgämne. Det var faktiskt riktigt gott.

Söndag i Munchen

Den här helgen har Dante varit i Uppsala och jag har mest ägnat mig åt att förbereda ett föredrag och läsa lite fysikartiklar. Men när solen tittade fram idag gav jag mig ut på en liten cykeltur. Efter en fikapaus på Rotkreuzplatz cyklade jag över Hackerbrucke till Westend och hamnade till slut vid den märkliga Bavariastatyn som blickar ut över Wies'n. Bavaria med lejon var groteskt stora och fastnade inte på bild, men Ruhmeshalle som låg bakom henne var inte så pjåkigt faktiskt.


Ruhmeshalle är en nyklassiskt monument från 1800-talets slut där byster av betydande författare, byggmästare, ölbryggare, musiker, vetenskapsmän -- kort sagt en väldig massa gubbar -- hänger på en ojämn rad längs den röda väggen. Ganska fint faktiskt. Bland de nyare tillskotten fann jag till min glädje några kvinnor, t.ex. en något amorf avbildning av matematikern Emmy Noether. Själva bysten var inte så fin, men det känns fint att Noether idag får något av det erkännande hon borde fått under sin korta levnad. Det Noether lyckades ge vetenskapen, och detta dessutom som judisk kvinna i det tidiga 1900-talets Tyskland, gör henne till en mycket större hjältinna än Bavaria med sina lejon.

Drakar över Isar

Salzburg

Munchen ligger ju inte så långt från den österrikiska gränsen, och igår bestämde vi oss för att korsa densamma. Målet för vår resa var den gamla biskopsstaden Salzburg, fylld av medeltidsfästningar, barockfasader, ägg, Mozart-hus och dito kulor samt glada spelmän i varje hörn. De sistnämnda spelade förstås verk av stadens berömde son, i vissa fall på lite oväntade instrument som digiridoo. Vi kunde också glatt konstatera att vattnet är grönare på andra sidan (gränsen).



Efter en dags strosande i Salzburgs gamla stad och på kullarna där ovanför, löste vi biljett till 'Lange Nacht der Museen' som, turligt nog, inträffade just denna lördag. Med denna biljett i ett fast grepp kunde vi sedan spana in både prinsbiskoparnas medeltida borg Hohensalzburg och lite andra palats i staden. Borgen var väldigt fin och bjöd på en strålande utsikt över den månbelysta staden.

Demontering av världens högsta Lego-torn

Det är ju kul att bygga med Lego. På Marienhof lyckades München efter helgens övningar äntligen hamna på Lego-världskartan genom att bygga världens högsta torn av legobitar. Magda tyckte att det kändes moralisk tveksamt att utnyttja stadens glada barn som Lego-byggare under fyra dagar utan betalning. Vad säger facket om detta? Vi hann dit och kunde fota just när Lego-gubbarna började demontera tornet.

På Oktoberfest

Oktoberfesten har hållit på i drygt en vecka och i lördags gick vi dit och kollade in läget. Det var lite som väntat: ett väldigt stor nöjesfält (komplett med läskiga karuseller och radiobilar) med väldigt mycket folk på samma yta.

Eftersom vi inte hade bokat plats fanns det inte en chans att få plats i något av de stora och fina öltälten så vi (jag, Magda och Andreas) fick nöja oss med att kika in genom fönstret.

Däremot gick det efter kort köande att komma in i det mer familjevänliga kaffetältet som visade sig vara synnerligen bizarrt. Det var lite som man föreställer sig ett typiskt öltält, fast korsat med Willy Wonkas chokladfabrik - komplett med leende pappkaffekannor och dito bakelser på väggarna och tyskt coverband på en scen mitt i lokalen. Wonka-faktorn höjdes ytterligare av att väldigt många tillresta italienare hade iklätt sig mycket klädsamma souvenirhattar och därmed liknade oompa loompier ganska mycket. Folk stod glatt på bänkarna och tjoade med i de bayerska dängorna så det stod härliga till - fast det var säkert bara en liten bris jämfört med de stora öltälten. Det var minst sagt märkligt, men ändå väldigt kul.

Magda ville prompt gå och titta på loppcirkusen (Flohzirkus Mathes) som hon hade hört skulle finnas på området så vi gick dit. Det var kanske inte så häpnadsväckande konster vi bjöds på (en loppa kunde knäppa iväg flörtkulor) men det var väldigt hög stofilfaktor då cirkusen hade anor från 1948 - och det syntes på den snygga lilla vagnen som lopporna och loppdomptören höll till i.

Världens äldsta korvmoj

Vi har haft besök av Karro, Gunnar och Frikadellen i veckan. Roligt! På söndagen gjorde vi en utflykt till Regensburg som har kvar väldigt mycket av den medeltida stadskärnan då staden förskonades från bombningar under kriget. Vissa i sällskapet tyckte att den absoluta höjdpunkten var att få äta lunch på världens äldsta korvservering, grundad 1135. Vi åt förstås Regensburger-korv med sauerkraut och hemgjord senap.



Andra var lite mer imponerade av den gotiska katedralen. Det är en av de största i Tyskland. Vi hann också med att gå över Donau, äta försenad födelsedagstårta på Cafe Goldenes Kreuz och vandra runt i gränderna.

28E

I vanliga fall tycker jag att man turistar bäst till fots, men när det gäller Lissabon måste jag göra ett undantag: där är det spårvagn som gäller. Lyckligtvis var även Erik ytterst lättflörtad när det gäller eleganta gula spårvagnar av det mer hanterbara slaget så vi hoppade på linje 28E från Igreja da Estrela till Graca. Det var verkligen fint att sitta vid ett öppet fönster och se hur den lilla vagnen slingrade sig fram i väldigt knixiga gränder upp förbi Castelo de São Jorge. Det var också en fin retrotripp då vagnarna sattes i trafik på 30-talet och de var väldigt fint hållna. Här är ett litet videoklipp som någon annan har gjort men som visar ungefär hur det ser ut.

Notera också den fina kaklade fasaden i bakgrunden. Det var ett väldigt vanligt och fint inslag i gatubilden.

Till fots i Lissabon

Lissabon visade sig vara en oerhört charmig stad med ett lagom antal skavanker. Vi spenderade den största delen av tiden till fots antingen i en uppförsbacke eller en nedförsdito eller på någon trevlig liten servering. Om man beställer uma bica så får man en portugisisk kopp kaffe som är en lite längre espresso. Inte illa alls, speciellt om man beställer in en liten godsak till (som i det här fallet var väldigt nyttig eftersom det är 20% bönor i smeten).

En fin sak med att anlägga staden på ett antal kullar är att man kan få väldigt fin utsikt när man väl knatat uppför en lång backe. Här är ett foto taget över staden från utsiktspunkten i Graca.

Bollen är rund

När övriga arbetskamrater satte sig på morgonplanet hem till Sverige så smet jag och den ständigt leende Erik istället in till Lissabon för att turista och (framför allt) gå på fotboll. Efter noggrant övervägande valde vi Belenenses - Benfica som de flesta portugiser rekommenderade eftersom det är ett derby. Nu blev själva matchen inte så hemskt dramatisk då Benfica tidigt tog ledningen och så småningom kunde rinna ifrån till en 4-0-seger utan att förta sig, men det är ju alltid kul att gå på en match där det tjoas lite extra på läktaren. Vi kunde också glatt konstatera att det var en hel del barn och gamla tanter som dök upp i Benfica-halsduk. Fotboll är mer än ett nöje helt enkelt. På bilden syns Erik med lite glada Benfica-supportrar i bakgrunden.

Havet!

Ganska långt från München hittar man havet. Man kan till exempel fara till Cascais just väster om Lissabon på kick off med jobbet om man vill uppleva det på nära håll. Det är nog faktiskt avsaknaden av vatten som är det tristaste med München (och Uppsala också för den delen). Både Isar och Fyrisån känns lite småtrista när man står på Europeiska fastlandets västligaste spets. Som synes var även Mats på sitt allra soligaste humör när han hamnade vid kusten. Jag måste dock erkänna att jag inte badade i havet en enda gång, dels för att det var lite mulet den lediga förmiddagen jag hade tänkt bada, dels för att stranden var en bra bit från hotellet.

Hackerbrücke

Ganska nära där vi bor ligger den snygga Hackerbrücke. Dit kan man gå på kvällen och kolla in tågen som rullar in från Venedig eller Wien eller så. Det passar extra bra om man har Trans-Europe Express i lurarna.

Man kan också beundra alla stiliga lyftkranar.

Fortsätter man bort på andra sidan bron kommer man så småningom till Oktoberfestplatsen. Där bygger de tält för fulla muggar just nu. Nästa vecka drar det hela igång.

Konferensvecka

Under veckan som gått har vi varit på konferens båda två. För min del besökte jag en rolig workshop i Zurich. Det var extra roligt eftersom många föredrag handlade om sånt som jag gör, eller vill börja göra snart (de flesta av dessa gavs på torsdagen, i fall ni vill titta i schemat). Strängteorikonferenser kan annars vara ganska spretiga, eftersom det numera är ett väldigt stort och varierat forskningsområde. Ett extra plus till schweizarna för deras ypperliga organisation; tidsschemat höll och det trådlösa uppkopplingen funkade fint. Ganska stor konstrast till den konferens jag var på i Rom i somras (dock förlåter jag det mesta just för att den konferensen var i Rom).

Zurich visade sig från sin soligaste sida. Jag har varit några dar i stan förut och gillar den verkligen. Universitet ligger en bit upp på berget (på Niederdorfsidan av floden) och hade, som ni ser, strålande utsikt. Jag var också lite i de hippa gamla industrikvarteren eftersom konferensmiddagen var i ett gammalt stålverk.

Snyggaste fiket

I lördags gick jag och Magda till ett av de snyggaste caféerna jag någonsin sett. I korsningen Steinheilstrasse - Augustenstrasse ligger det: Café Jasmin som öppnade 1955. På den tiden var det nog väldigt trendigt på ett extravagant sätt. Det blir lätt så när man har guldfärgade väggar och ljusrosa tak. Det var också en hel del grymt coola detaljer som tex vägglampan på bilden ovan och den sublimt inbyggda högtalaren på bilden nedan. Eller dörrarna till toaletten; man blir ju kissnödig bara man tänker på dem.

Lunch

Det tråkigaste på hela dagen när man jobbar hemifrån är att man inte har någon att äta lunch med. En dag i förra veckan följde jag med Magda och hennes trevliga arbetskamrater och åt på lunchrestaurangen Mensa på universitetet. Maten var kanske inte så mycket att skriva hem om (notera särskilt den trendiga avsaknaden av tallrik) men det var ju trevligt att inte behöva äta ensam i alla fall.

Den läsare som minns sitt 80-tal har säkert ett alldeles särskilt förhållande till läskedrycken Black Orange. Eller hette den rentav Fanta Black Orange? Nå, till min oförställda glädje har jag kunnat konstatera att just denna läskedryck, om än under fingerat namn, nu finns i Bayern! "cola küsst orange"

Huvudvärkens dag

Idag firar man huvudvärkens dag i hela Tyskland. Jo, det är sant, kolla själva om ni inte tror mig.

Jag och Magda och Andreas har i alla fall firat på bästa sätt genom att åka till Ikea och köpa kräftor. Dock känns det väl mer logiskt att man firar huvudvärkens dag dagen efter kräftskivan i de flesta fall?

Ännu en fin söndagsutflykt

Glada i respektive håg satte vi (Andreas, jag och Magda) sydvästlig kurs och for till Kloster Andechs (http://en.wikipedia.org/wiki/Andechs_Abbey) på söndagsutflykt. Det var mycket välbesökt eftersom vädret var väldigt söndagsutflyktsmässigt. Vi kollade på den barocka kyrkan och sedan gick vi till klostrets egen Biergarten och åt lunch. Munkarna hade satt upp en lapp där de undanbad sig "singen und lärmen" vilket vi tog fasta på och tryckte i oss några korvar under moloken tystnad. Nä, vi var inte så tysta men korven var så god att den nästan tystade munnen på egen hand. Även Brezn var av bästa sort. Det var också kul att testa Radi - lagom saltad rättika i tunna skivor. Dock var det en liten besvikelse att vi inte såg till minsta lilla munk, fast vi letade under varje sten.

Sedan gick vi på tur genom skogen ner till Herrsching som ligger pittoreskt vid Ammersee (http://en.wikipedia.org/wiki/Ammersee). Vi badade i sjön och det är ju som alla vet än bättre när man just har gått några kilometer.


Innan vi for tillbaka in till stan så hände något obeskrivligt hemskt när vi köpte glass: Magda fick säkert dubbelt så mycket glass som alla andra bara för att hon pratade italienska med glasstanten. Justitiemord!

Dock mildrades alla vredesutbrott när vi gick förbi en riktig bayersk kvalitetsträdgård. Tyvärr hade vi inget vidvinkelobjektiv så endast en av de tre minifontänerna är med. Själv är jag mest förtjust i svampen och gnomerna (titta i skuggan - de gillar inte direkt solljus).

Plockepinn

Igår flyttade Erik ut till Utrecht, så nu har vi tagit hela lägenheten i besittning. Raskt inhandlades diverse nödvändigheter, som dammsugare och brödrost. På kvällen kom vi på att vi nog borde bygga vår säng. Hittills har vi sovit i bäddsoffan.
Att bygga själva stommen var inget problem, men när vi kom till ribborna i sängbottnen blev det värre. Som vi skrev tidigare är ju tysk sängstandard lite annorlunda, man har inga färdiga resårbottnar. I stället köper man en madrass och ett plockepinn. Eller i vårt fall två plockepinn eftersom det är en dubbelsäng. Det tog lång tid att montera enligt: peta in stickig pinne i nylonband, fäst samma pinne i två gummistoppar så att den sitter i spänn. Svär över att gummistopparna trilskas. Svär över att dubbla pinnar behövs på sina ställen. Svär över sticka i fingret. Ta en ny pinne osv.
Nåväl. Närapå 70 pinnar senare fick vi sova. Och sängen blev bättre än väntat.

Cykeln

I dag hade jag tänkt cykla runt lite för att lära mig hitta bättre i Munchen, fast den 30-gradiga värmen gjorde att jag istället retirerade till skuggan i Engelska parken. Munchen är en utmärkt cykelstad med fina cykelbanor, så jag är mycket glad över min svarta hoj. Eftersom det nästan är plattare här än i Uppsala gör det inget att den inte har några växlar. Efter att ha pustat lite köpte jag en bretzn och lyssnade på ompa-ompa-musiken från orkestern i kinesiska tornet.

Vi går över daggstänkta berg

Igår snörde jag på mig de nya gåskorna för en heldagshajk med Adrian och Patrick från jobbet samt Andreas och Adrians kompis Christiana. Så speciellt daggstänkt var nu dock inte berget, för vi började gå först kl 11 efter att ha åkt tåg och buss till utgångspunkten, en mycket fin dalgång med porlande alpforsar och ungefär en miljard fjärilar (som var lite obehagliga eftersom de gärna ville ha lift upp på berget).

Vi gick upp 800 meter till Rotwandbergets topp (http://de.wikipedia.org/wiki/Rotwand_(Bayern)). Sen gick vi ner igen, fast åt ett annat håll. Bergssidorna var strösslade med kor som ibland stod på vår stig. På nervägen passerade vi Soinsee, som hade lite jörpig botten så jag badade inte. Mina arbetskamrater var dock tuffare. Halv 8 satte vi oss på tåget tillbaka mot Munchen.

Alper ohoj!

Det är verkligen tufft att man kan fara iväg 53,7 km söderut från München och plötsligt befinna sig vid foten på Alperna. Idag gjorde vi just detta med det utmärkta lokaltrafikbolaget BOB och vår gode vän Andreas i sällskap. Vi åkte till Tegernsee och det var verkligen en fin sjö med trevliga små byar runt och lättbestigna småalper inpå knuten. Vi gick upp på en topp som hade ett fint litet kapell på toppen och åt Andreas medhavda korv vid namn Gipfelstürmer - och det passade ju bra (Gipfel = topp). Sedan gick vi ner och badade fötterna i en kristallklar alpbäck. Magda var i vattnet högst en sekund. Men som tur var var det betydligt behagligare att bada i själva sjön så det gjorde vi sedan.

Ödlan

En rätt bra grej med att bo i ett varmare land är att det kan dyka upp en ödla på ens ytterdörr när som helst.

En helt vanlig dag längs Lindwurmstrasse

När man ska bo i Tyskland måste man skriva in sig på Kreisverwaltungsreferat (jo, det är lika kul som det låter - en institution endast en pol-magare kan uppskatta; kolla in bilden). Efter att vi hade hört en del avskräckande historier var vi beredda på att få sitta där halva dagen, men som tur var gick det att klara av våra ärenden på bara en timme.

Efter denna morgon i den tyska förvaltningens tecken åkte Magda till jobbet medan Daniel promenerade in mot staden och då dök den här stilige bayerska gentlemannen upp i sin eleganta hatt.

Det förekommer då och då att man ser lokalbefolkning i Lederhosen eller Dirndl. Det passar ju egentligen för alla tillfällen så varför inte?

På kvällen blev det kväll. Jag blev inte förvånad. Vi blev inviterade till ett fysikdoktorskalas på Max Planck-institutet och givetvis gick vi dit. En av de nyblivna doktorerna var vår kompis Erik som fick ta emot en present med extra snyggt omslagspapper föreställande en av sina kollegor. Ingen dum idé faktiskt. Det kan man ta fasta på när det är dags att slå in årets julklappar.